»Ja, käre Pip.»
»Och så fin du är, Joe!»
»Ja, käre gamle Pip, gamle gosse!»
Jag såg på dem båda, från den ene till den andre.
»Det är min bröllopsdag i dag», utropade Biddy glädjestrålande, »och jag är gift med Joe!»
De förde in mig i köket och jag lutade mitt huvud mot det gamla furubordet. Biddy förde min ena hand till sina läppar och Joe smekte tröstande min axel.
»Han var inte stark nog än för en så'n överraskning», sade Joe.
Och Biddy sade:
»Jag borde ha tänkt på det, käre Joe, men jag var för lycklig.»
Min första tanke var hur tacksam jag var över att jag aldrig sagt något till Joe om detta mitt sista svikna hopp. Om han hade stannat endast några timmar längre hos mig hade han fått veta det.
»Kära Biddy», sade jag, »du har fått den bäste man i världen. Och du, käre Joe, har fått den bästa hustru, som finns, och hon skall göra dig så lycklig som du förtjänar, du käre gode präktige Joe.»
Joe såg på mig med darrande läppar och satte armen för ögonen.
»Och Joe och Biddy, då ni i dag varit i kyrkan och hysa kärlek och medlidande för hela mänskligheten, mottag mitt ödmjuka tack för allt ni gjort för mig, ni båda, vilka jag lönat så illa. Och då jag säger att jag ämnar gå om en timma, ty jag skall snart resa utomlands, och att jag ej skall vila förr än jag sparat
