jag lämnat London, och inom två var jag biträde hos Clarriker & Co och inom fyra åtog jag mig hela ansvaret för affären. Ty bjälkarna i taket vid Mill Pond Bank hade då slutat darra under gamle Bill Barleys bråk, och Herbert hade rest hem för att gifta sig med Clara, och jag lämnades ensam kvar att sköta affärerna tills han förde henne med sig.
Många år gingo om innan jag blev delägare i affären, men jag levde lyckligt tillsammans med Herbert och hans hustru, betalade mina skulder och underhöll en regelbunden brevväxling med Joe och Biddy. Det var ej förr än jag blev tredje kompanjon som Clarriker förrådde mig för Herbert men han förklarade då att hemligheten om Herberts kompanjonskap hade gnagt länge nog på hans samvete, så att han måste tala om det. Herbert och jag blevo inte mindre goda vänner för det. Vår affär blev aldrig någon stor affär, och vi tjänade ej högar av guld, men vi hade ett gott namn och redde oss utmärkt.
XL.
Det var elva år sedan jag sett Joe och Biddy då jag en decembereftermiddag inträdde i deras hem. Joe satt med pipan i mun på sin vanliga plats och i spiselvrån satt en liten gosse.
»Vi kallade honom Pip efter dig», sade Joe då jag satt mig bredvid honom, »och vi hoppas han ska bli lik dig.»
Sedan vi upplivat gamla minnen och talat om litet av varje sade Biddy:
