kom närmare tycktes den vilja dra sig tillbaka, men så stannade den och inväntade mig. När jag kom ännu närmare såg jag att det var en kvinna. Plötsligt vacklade den och sade mitt namn i ytterlig förvåning och jag utropade:
»Estella!»
»Jag är mycket förändrad. Det förundrar mig att ni kunde känna igen mig.
Det ungdomligt friska i hennes ungdom hade försvunnit men dess obeskrivbara charm fanns ännu kvar. Den var inte ny för mig, men jag hade aldrig förut sett det sorgsna och milda ljuset i de förr så stolta ögonen, och jag hade aldrig känt den vänliga tryckningen av hennnes förr så kalla hand.
Vi satte oss på en bänk i närheten och jag sade:
»Efter alla dessa år är det egendomligt att vi råkas just här, Estella, där vi råkades första gången. Kommer ni ofta hit?»
»Jag har aldrig varit här sedan.»
»Ej heller jag.»
Månen höjde sig något och jag tänkte på den milda blicken som riktats mot det vita taket. Månen steg allt mer och jag tänkte på de svaga tryckningarna på min hand då jag sagt de sista ord han hört i denna värld.
Estella var den som bröt den tystnad som omgav oss.
»Jag har ofta hoppats och ämnat att komma hit men blivit hindrad av många omständigheter. Stackars kära gamla ställe!»
Den silvervita dimman belystes av de första månstrålarna och samma strålar glittrade i de tårar som droppade från hennes ögon. Hon visste ej att jag såg dem, ty hon flyttade sig för att dölja dem. Så sade hon:
