»Undrade ni inte då ni gick omkring här, hur det kommit att se ut så här?»
»Jo, Estella —»
»Marken tillhör mig. Det är det enda jag lyckats behålla. Allt annat togs ifrån mig litet i taget, men detta har jag behållit. Det var det enda jag bestämt nekade att göra mig av med under alla dessa rysliga år.»
»Skall den bebyggas?»
»Till slut skall den det. Jag kom hit för att taga avsked av den innan den förändras. Och ni», sade hon, »bor ni fortfarande utomlands?»
»Ja.»
»Och det går bra för er, det är jag säker på.»
»Jag får arbeta ganska bra för mitt uppehälle och — Ja, det går mig väl»
»Jag har ofta tänkt på er», sade Estella.
»Har ni?»
»På sista tiden mycket ofta. Det var en lång tid under vilken jag aldrig ville påminna mig om det jag en gång kastat bort, fullständigt omedveten av dess värde. Men sedan min plikt tillåtit mig att komma ihåg det, har jag åter levat om den tiden.»
»Ni har alltid haft en plats i mitt hjärta», svarade jag.
Och vi sutto tysta igen till dess hon sade:
»Jag anade föga att jag skulle få ta avsked av er samtidigt med att jag tog avsked av denna plats. Jag är mycket glad däröver.»
»Är ni glad över att vi åter skola skiljas, Estella? För mig innebär skilsmässan smärta.»
»Men ni sade», svarade Estella mycket allvarligt, »Gud välsigne er och Gud förlåte er!’ Och om ni kunde säga det till mig då, skall ni inte tveka att
