genever. Min syster blev därigenom tillräckligt sysselsatt med att ta fram genevern, det varma vattnet, sockret och citronen och blanda allt detta tillsammans. För ögonblicket åtminstone var jag räddad. Jag höll ännu krampaktigt i bordsbenet, men nu var det av glödande tacksamhet.
Så småningom blev jag så lugn att jag kunde släppa mitt tag och njuta av puddingen. Mr Pumblechook njöt av puddingen. Alla njöto av puddingen. Puddingen tog slut och mr Pumblechook började skina under toddyns inflytande. Jag trodde, att det skulle gå bra, då min syster sade till Joe: »Rena tallrikar!»
Jag högg genast tag i benet igen och kramade det, som om det varit min ungdoms kamrat och bäste vän. Jag förutsåg, vad som skulle komma, och jag kände, att denne gången var jag förlorad.
»Ni måste smaka», sade min syster i det hon vände sig till alla gästerna, »ni måste absolut smaka på en delikat och utsökt rätt, som jag fått av onkel Pumblechook. Ni ska veta», tillade hon och reste sig, »det är en paj — en utsökt fläskpaj.»
Onkel Pumblechook, som synbarligen var förtjust över att ha gjort sina medmänniskor en tjänst, sade på ett tillgjort, anspråkslöst sätt: »Nånå, mrs Joe, man gör så gott man kan. Låt oss smaka på pajen.»
Min syster gick ut för att ta in den. Jag hörde hennes steg närma sig skafferiet. Jag såg mr Pumblechook leka med sin kniv. Jag såg mr Wopsles romerska näsa vädra någonting gott. Jag hörde mr Hubble anmärka att »en liten smula av den där fläskpajen, det skulle allt vara utmärkt och skulle absolut inte skada», och jag hörde Joe säga, »du skall också få litet, Pip». Jag kommer inte ihåg om jag skrek till högt eller om
