ifrån till heden? Inte mer än en fjärdingsväg, hoppas jag?»
»Precis», sade mrs Joe.
»Utmärkt. Vi kunna börja jakten i skymningen. Strax före skymningen, enligt order. Det är bra.»
»Straffångar?» frågade mr Wopsle viktigt.
»Jojo», svarade sergeanten, »två stycken. De äro någonstans där borta på kärrmarkerna nu, och de försöka nog ej att smyga sig därifrån före skymningen. Någon av sällskapet som sett något dylikt villebråd nyss?»
Med undantag av mig svarade alla nej med känsla och övertygelse. På mig tänkte ingen.
»Nå, vi skola snart ha dem inringade, skulle jag tro, förrän de själva ana. Nå, smed, är ni färdig än, så är jag och kunglig majestät det också.»
Slutligen var Joes arbete färdigt, och hamrandet och frasandet från smedjan slutade. Joe föreslog att några stycken av oss skulle följa med soldaterna och ta reda på, hur saken avlöpte. Mr Pumblechook och mr Hubble avböjde, förebärande, att de inte ville lämna sina pipor och fruntimmerna i sticket. Men mr Wopsle var redo att gå, om Joe gick. Joe sade, att han tyckte det skulle vara mycket angenämt och att han tänkte taga mig med, om mrs Joe inte hade något däremot. Hade inte mrs Joe själv varit så nyfiken, skulle vi nog aldrig fått tillåtelse att gå. Men hon förmanade Joe att »om du kommer tillbaka må pojken mä huvet skjutet i tusen bitar, så kom inte å be mej att sätta ihop'et igen!»
Sergeanten tog ett artigt farväl, och hans män fattade sina gevär och satte sig i gång. Mr Wopsle, Joe och jag fingo allvarliga tillsägelser att hålla oss bakom truppen och att icke säga ett ord, sedan vi nått heden.
