Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/45

Den här sidan har korrekturlästs
41
FEMTE KAPITLET

han stått och stirrat på mig en hel timme eller en dag, kunde han icke ha betraktat mig med intensivare uppmärksamhet.

Soldaten tände facklorna, vi satte oss i gång, men vi hade icke kommit långt, när vi hörde kanondunder framför oss, och dånet var så starkt, att jag tyckte det sprängde sönder något inne i mina öron.

»Ni är väntad ombord», sade sergeanten till min fånge, »de veta att ni kommer. Seså, krångla inte. Slut upp här!»

De två uslingarne fingo var sin vakt och skiljdes åt. Jag höll Joe i handen, och Joe höll en av facklorna. Mr Wopsle hade velat gå tillbaka hem, men Joe ville vara med till slutet.

Efter en timmes vandring, kommo vi till ett enkelt trähus vid en landningsplats. Där var vakt i huset, och den ropade an och sergeanten svarade. Vi gingo in i stugan, som luktade tobak och limfärg. Där brunno en brasa och en lampa, och där stodo kopplade musköter och en trumma, och där syntes en låg träbrits, som tycktes kunna rymma ett tjog soldater. Några soldater som lågo där insvepta i sina kappor, togo inte mycket notis om oss, rörde knappast på huvudet eller ögonen och slumrade in igen. Sergeanten aflade rapport och skrev något i en bok, och så fördes den straffånge, som jag här ovan kallat »den andre» bort av sin vakt för att föras ombord.

Min straffånge såg icke mer åt mig. När vi voro inne i vakthuset, stod han och tittade tankfullt in i elden eller också flyttade han fötterna växelvis upp på spiselhällen och betraktade dem eftertänksamt, som om han beklagade dem för allt de haft att genomgå.

Plötsligt vände han sig om mot sergeanten och sade:

»Jag önskar säga några ord, som rör den här histo-