»Varför gick du aldrig i skolan då Joe?»
»Jo ser du, Pip», sade Joe, grep eldgaffeln och började som vanligt, när han funderade, att röra om bland kolen i elden. »Min far, Pip, brukade dricka, och när han va mycke’ drucken brukade han hamra på min mor ganska omilt. Det var nästan det enda hamrande han sysselsatte sig med om jag undantar att han hamrade på mig också. Och han hamrade på mig med en styrka, som endast kan jämföras med den med vilken han inte hamrade på sitt städ. Förstår du, Pip!»
»Ja, Joe.»
»Och därför rymde min mor och jag från far min många gånger, å då så brukade mor min gå ut och söka arbete, å då brukade hon säja: ’Joe’, brukade hon säja, ’nu guskelov ska’ du få börja skolan, barn’, och hon brukade låta mig börja. Men far min var så känslig och godhjärtad, si, så han kunde rakt inte vara av med oss, å så brukade han komma tillbaks med en helan hoper och föra ett sån’t väsen vid dörrarna där vi bodde, så de brukade be oss flytta därifrån, och så tog han oss me’ sej å hamrade på oss igen. Och hur det smakar vet du nog, Pip», sade Joe i det han upphörde att röra i glöden och såg på mig.
»Säkert, stackars Joe.»
»Fast, kom ihåg det, Pip», sade Joe, »att om man tänker på människorna i allmänhet, å den ene som den andre i synnerhet, va allt far min en så’n där godhjärtad karl, eller vad tror du?»
Jag trodde någonting, men jag sade inte vad jag tänkte.
»Nå», fortsatte Joe, »nån måste hålla grytan kokande, annars kokar hon inte, va? Å därför så hade far min ingenting mot att jag skaffade mej arbete, å så börja
