Jag kunde inte låta bli att titta in i elden med ett mycket tvivlande uttryck.
»Va än dom säjer här i huset å va än världen säjer om den saken, Pip, så ä din syster» — Joe slog på spiselhällen med eldgaffeln för varje ord — »ett — utmärkt — fruntimmer!»
Jag visste inte, vad jag skulle svara annat än: »Det är roligt, att du tycker det, Joe.»
»De tycker jag också», sade Joe, »lite finnighet och lite kantighet här och var, vad angår de mej?»
Jag anmärkte vist, att om det inte angick honom, så inte angick det någon annan.
»Preciss», instämde Joe, »du kan då uttrycka dej så klart, gamle gosse! Nar jag blev bekant mä din syster, så talte folket om hur hon hade tagit dej om hand och fött upp dej mä flaska. De va mycket snällt av henne, tyckte folket, och det tyckte ja mä. Om du», fortsatte Joe med ett uttryck, som om han hade sett något mycket obehagligt, »om du kunnat se hur liten å klen å dålig du va, oj, oj, oj, va du skulle tyckt att du va usel.»
Som jag inte tyckte, att ämnet var trevligt, svarade jag:
»Bry dig inte om mig, Joe.»
»Men nu bryr jag mej om dej, Pip», svarade han med tafatt ömhet; »när ja frågade syster din, om vi skulle slå oss tillsammans å om hon ville säja i kyrkan, att hon var villig å komma till smedjan, så sa ja till henne: ’å ta det stackars lilla barnet mä’ — ’gu välsigne dä lilla barnet’, sa jag till syster din.»
Jag brast ut i tårar och slog armarna om Joes hals, och han släppte eldgaffeln och omfamnade mej och sade:
