»Ja, å hon ä väl en hon, kan jag tro», sade syster min, »såvida du inte vill kalla miss Havisham för han å jag tror inte ens att du vill gå så långt. Hon önskar att pojken här ska' komma å leka hos henne, så naturligtvis skal han det; det är bäst för honom, att han går dit och leker», sade min syster och skakade på huvudet åt mig som en sorts uppmuntran till lekfull glättighet och vighet, »eller också skall jag ta hand om honom.»
Jag hade hört talas om miss Havisham i stan — varje människa miltals däromkring hade hört talas om miss Havisham i stan — som en omåttligt rik och barsk kvinna, vilken levde avskild från världen i ett stort otrevligt hus, noga barrikaderadt mot inbrottstjuvar.
»Så märkvärdigt», sade Joe, »undrar just, hur hon fått nys om Pip?»
»Dumbom», skrek syster min, »vem har sagt, att hon känner honom?»
»En viss person», anmärkte Joe återigen försiktigt, »yttrade att hon önskade att han skulle gå dit och leka.»
»Och kunde hon inte fråga onkel Pumblechook, om han kände till nå'n pojke, som ville komma dit, vasa? Och är det inte mycket troligt att onkel Pumblechook kan vara en av hennes arrendatorer, och att han ibland går dit för att betala sina avgifter! Och varför skulle hon inte kunna fråga onkel Pumblechook, om han kände till någon pojke som ville gå dit och leka? Och varför skulle inte onkel Pumblechook, som alltid tänkt på oss och gjort allt för oss — fastän du kanske inte tycker det, Joseph» (detta i en ton av den djupaste förebråelse som om han varit den känslolösaste av systersöner) »varför skulle inte han då kunna tala om pojken, som står och är högfärdig här» — vilket jag högtidligen för-
