Vid samma tillfälle observerade jag, att Pumblechook tycktes sköta sin affär genom att uppmärksamt betrakta sadelmakaren tvärs över gatan, vilken synbarligen skötte sitt jobb genom att hålla ett öga på vagnmakaren, som uppenbarligen tog sig fram här i livet genom att hålla händerna i byxfickorna och ingående granska bagaren, vilken i sin tur stod med armarna i kors och stirrade på hökaren, som stödde sig mot sin dörrpost och gäspade åt apotekaren.
Urmakaren, som alltid satt böjd över en liten disk med förstoringsglaset i ögat och alltid intresserat begapades genom rutan av en liten klunga blusklädda individer, tycktes vara den enda personen vid High street som ägnade sitt yrke sitt fulla och odelade intresse.
Vi begåvo oss efter frukosten till miss Havishams hus, en otrevlig byggnad av gammalt tegel, barrikaderad med en massa järngaller. En del av fönstren hade blivit igenmurade, och av de andra voro den undre radens ängsligt skyddade med rostiga järnstänger. Framför var en gårdsplan, inhägnad med ett järnstaket. Vi ringde på en klocka, och medan vi väntade, tittade jag in genom gallret och såg att det låg ett stort bryggeri vid sidan av boningshuset. Men det var tomt och öde och verksamheten tycktes nedlagd för länge sedan.
Ett fönster öppnades och en klar stämma frågade: »Namnet?»
»Pumblechook.»
Rösten svarade: »Ja, det är riktigt.» Fönstret stängdes, och en ung flicka kom gående över gårdsplanen med nycklar i handen.
»Detta», sade mr Pumblechook, »är Pip.»
»Såå, detta är Pip», svarade den unga flickan, som var lika vacker som högdragen. »Stig in, Pip!»
