Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/62

Den här sidan har korrekturlästs
58
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

Jag svarade mera av ängslan än av artighet:

»Efter er, miss.»

»Var inte löjlig, pojke, jag går inte in», sade hon hånfullt och avlägsnade sig och — vad som var allra värst — tog ljuset med sig.

Detta var mycket obehagligt, och jag kände mig nästan rädd. Emellertid fanns det ingenting annat att göra än att knacka på dörren, och jag knackade och ombads att stiga in.

Jag kom in i ett stort vackert rum, klart upplyst av vaxljus. Ingen strimma av dagsljuset trängde in någonstans. Av möblemanget att döma tycktes det vara ett toalettrum, ehuru mycket av vad där fanns, då änuu var okända ting för mig. Det som mest föll i ögonen, var ett övertäckt bord med en förgylld spegel, vilket jag genast gissade vara en fin dams toalettbord. Kanske hade jag inte fått den uppfattningen, om där icke just setat en fin dam. I en länstol, med ena armbågen på bordet och huvudet i handen, satt den underligaste kvinnliga uppenbarelse jag någonsin har sett.

Hon var mycket fint klädd, i atlas och spetsar och silkesstrumpor, alltsammans vitt. Hennes skor voro också vita, och en lång vit slöja hängde ned från håret, som var prytt med en brudkrans men alldeles vitt. Några juveler gnistrade på hals och händer, och andra lågo strödda på bordet. Fina klänningar och halvpackade koffertar voro spridda här och där i brokig oordning. Hon hade inte avslutat sin toalett, ty hon hade endast en sko på sig — den andra låg på bordet framför henne — hennes slöja var icke ordentligt uppfästad, och en spetsfichy samt nipper, näsduk, handskar, några blommor och en psalmbok lågo vårdslöst kastade framför spegeln. Naturligtvis såg jag inte alla dessa detaljer