Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/63

Den här sidan har korrekturlästs
59
SJUNDE KAPITLET

i första ögonblicket, ehuru jag uppfattade mer i en enda blick än man skulle tro. Men jag såg dock genast att allt detta vita, som föll mig i ögonen, var så till vida vitt, att det hade varit vitt en gång i tiden men nu förlorat sin glans och verkade gulaktigt och urblekt. Jag såg att kvinnan i bruddräkten hade vissnat och bleknat likt denna och blommorna, och att den enda glans, som var kvar, var glansen i hennes ögon. Jag såg att bruddräkten var avsedd för en ung kvinnas runda och mjuka figur och att den figur den nu beklädde hade skrumpit ihop till skinn och ben. Jag hade en gång på marknaden sett en hemsk vaxfigur, som skulle föreställa någon lika omöjlig som storartad personlighet i full parad på sin katafalk. Och en gång hade jag varit i en av grannkyrkorna och sett ett ur dess gravvalf upptaget skelett med trasorna av en praktfull klädnad ännu hängande kvar, och vaxbilden och skelettet tycktes nu ha fått svarta ögon som rörde sig och tittade genomträngande på mig. Jag skulle ha skrikit, om jag bara hade kunnat.

»Vem är du?» frågade damen vid bordet.

»Pip, min fru.»

»Pip?»

»Mr Pumblechooks gosse, jag har kommit för att — för att leka.»

»Kom närmare får jag se på dig.»

Det var då, när jag stod framför henne och sökte undvika hennes blickar, som jag lade så noga märke till alla detaljerna i rummet, och såg att hennes fickur hade stannat på tjugu minuter i nio, och att en väggklocka också stannat på samma klockslag.

»Se på mig», sade miss Havisham, »du är väl inte