gångarna som om någon brukade vandra där fram och tillbaka.
Om en stund såg jag Estella återvända med nycklarna för att släppa ut mig. Hon skulle se ner på mig, tänkte jag, om hon såg mig ledsen, och jag ville inte, att hon skulle göra det. Hon gav mig en triumferande blick när hon öppnade grinden, och jag tänkte gå utan att se på henne, då hon vårdslöst tog mig i armen.
»Varför lipar du inte?»
»Därför att jag inte har någon lust.»
»Du», utropade hon, »du har lipat dig halvblind, och du är nära lipen nu igen.» Hon skrattade gällt, knuffade ut mig och strängde porten efter mig.
Jag gick direkt till Pumblechooks och var vådligt glad över att inte finna honom hemma. Sedan jag talat om för bodbiträdet vilken dag jag skulle vara tillbaka hos miss Havisham, började jag den mer än halvmilslånga vandringen hem till smedjan. Jag funderade medan jag gick, över allt vad jag hade sett och var djupt medveten om, att jag var en gemen bondpojke, att mina händer voro grova, att mina stövlar voro klumpiga, att jag hade en obehaglig vana att kalla damerna för dronningar, att jag var mycket okunnigare än jag själv ansett mig kvällen förut, och sist och framför allt, att mitt liv var fattigt och trist.
VIII.
När jag kom hem, var min syster mycket angelägen att få veta allt möjligt om miss Havisham och gjorde en hel massa frågor. Jag kände mig övertygad om, att
