stod genast, att han aldrig hade sett miss Havisham, för hon var varken det ena eller det andra.
»Gott», sade mr Pumblechook med inbilsk min, »på det sättet skall man taga honom. Vi hålla på att klara upp saken, min bästa fru.»
»Jag tror det, onkel», svarade mrs Joe. »Jag skulle önska att ni alltid hade honom om hand. Ni förstår verkligen att behandla honom på rätta sättet.»
»Nå, min gosse, vad gjorde hon, när du kom in till henne i dag?» frågade mr Pumblechook.
»Hon satt i en vagn överklädd med svart sammet.»
Mr Pumblechook och mrs Joe tittade förvånat på varandra, och det kan ju ingen undra på och upprepade: »I en vagn med svart sammet?»
»Ja», sade jag; »och miss Estella — det är hennes systerdotter, tror jag — serverade henne kakor och vin genom vagnsfönstret på en guldtallrik, och vi fick allesammans kakor och vin på guldtallrikar, och jag kröp upp bakpå vagnen, när jag skulle äta, medan hon befallde mig det.»
»Var någon annan närvarande?» frågade mr Pumblechook.
»Fyra hundar», sade jag.
»Stora eller små?»
»Gräsligt stora, och dom slogs om kalvkottletter, som lågo i en silverkorg.»
Mr Pumblechook och mrs Joe stirrade återigen på mig i stum förvåning. Jag var bragt till ytterlighet av förargelse över min behandling — lik ett hänsynslöst vittne under tortyren — och skulle ha kunnat hitta på vad som helst.
»Var i Herrans namn stod denna vagn?» frågade syster min.
