och höll styvt på den glada förhoppningen, att jag som belöning skulle få till skänks en av hundarna som slogos om kalvkotletterna.
»Om en dumsnut inte kan kläcka ut någonting bättre än det», sade min syster, »och om du för resten har något nyttigt arbete för händer så vore det bäst för dig att fortsätta med det.»
Så gick han. Pumblechook hade kört sin väg, och när syster min började diska, smög jag mig in till Joe och stannade där tills han slutat sitt arbete för dagen. Då sade jag:
»Innan du släcker elden, Joe, skulle jag gärna vilja tala vid dig.»
»Sjung ut», sade Joe, och drog sin pall närmare härden.
»Joe», sade jag och tog tag i hans uppvikta skjortärm, »kommer du ihåg allt det där om miss Havisham?»
»Kommer ihåg?» sade Joe, »som om det vore tryckt. Märkvärdigt!»
»Ja, men det är en ledsam sak med det, Joe. Det är inte sant.»
»Vad är det du talar om, Pip», utropade Joe och höll på att falla baklänges av pur förvåning, »du menar väl inte…»
»Jo, det gör jag, det är lögn, Joe.»
»Ånej men, inte alltsammans! Säj, du menar väl inte, Pip, att det inte fanns någon svart sammetsvagn?»
Jag skakade på huvudet.
»Men nog fanns det väl i alla fall hundar, Pip! Säg, hör du Pip», sade Joe övertalande, »om där inte var några kalvkotletter så var där väl åtminstone hundar, va?»
