»Nej, Joe.»
»En hund», sade Joe, »bara en liten valp, åjo?»
»Nej, Joe, där fanns ingenting alls av det slaget?»
Jag tittade hopplöst på Joe, och Joe betraktade mig bestört.
»Pip, gamle gosse, det här duger inte, gamle gosse. Du gode, vart skall det här ta vägen?»
»Det är gräsligt, Joe, eller hur?»
»Fruktansvärt», utropade Joe, »otäckt, vad kom åt dej?»
»Jag vet inte vad som kom åt mig Toe», svarade jag, släppte hans skjortärm och sökte mig ned i askan vid hans fötter med nedböjt huvud. »Men jag önskar, att du inte hade lärt mig att kalla damerna på korten för dronningar, jag önskar att mina stövlar inte vore så klumpiga och mina händer så grova.»
Och sedan berättade jag för Joe att jag kände mig olycklig, men det hade jag ju inte kunnat förklara för mrs Joe och mr Pumblechook, som voro så elaka mot mig, och så berättade jag att det hos miss Havisham hade varit en vacker ung fröken, som var ohyggligt stolt, och att hon sagt att jag var gemen och att jag visste att jag var gemen, och att jag önskade att jag inte vore gemen, och att alla mina osanningar hade varit en följd av allt detta, ehuru jag inte visste på vad sätt. Detta var en psykologisk gåta, lika svår att lösa för Joe som för mig, Men Joe drog ner frågan från metafysikens höga plan och löste den på sitt sätt.
»En sak kan du vara säker om, Pip», sade han, efter att grubblat en stund, »och det är att lögner äro lögner. De komma från lögnens fader och arbeta i hans tjänst. Bry dej aldrig mera om dom, Pip. De ä inte
