Läsordningen i mr Wopsles mosters skola åskådliggöres bäst genom följande översikt. Eleverna åto äpplen och stoppade grässtrån innanför kläderna på varandra, ända till mr Wopsles moster samlade hela sin energi, och med sitt björkris gjorde ett svagt anfall på hela klassen utan åtskillnad. Lärjungarna mottogo sitt straff med alla tecken till glädje, ställde därpå upp sig i rad och smusslade en gammal trasig bok från den ene till den andra. I boken fanns ett alfabet, några siffror och tabeller och några korta stavövningar, det vill säga, den hade nog en gång innehållit detta. Så fort denna bok började cirkulera, föll mr Wopsles moster i ett tillstånd av letargi, orsakat antingen av sömsjuka eller af gikt. Eleverna examinerade då genast varandra i det intressanta ämnet »skodon», vilket gick så till att de prövade vem som kunde trampa den andre hårdast på tårna. Dessa förståndsövningar varade till dess Biddy störtade sig över dem med tre biblar utan pärmar, mera oläsligt tryckta, lindrigast sagt, än något annat typografiskt kuriosum jag sedan sett, överallt prydda med rostfläckar och hysande en otalig mängd krossade insekter mellan sina blad. Denna del av läsplanen brukade vanligen illustreras av en del slagsmål med uppstudsiga elever. När Biddy avgått med segern, pekade hon ut ett visst stycke som vi läste högt så gott vi kunde — eller så gott vi inte kunde — i en ohygglig korus; Biddy föreläsande i en gäll, monoton stämma och utan att någon av oss hade den minsta aning om eller aktning för vad vi läste.
När detta fruktansvärda oväsen hade varat en liten stund, väckte det automatiskt mr Wopsles moster, som genast stapplade fram mot någon vilken som hälst av pojkarna och drog honom i öronen. Detta var signa-
