len till lektionens slut den dagen, och under segerjubel försvunno vi därifrån.
I sanningens namn bör dock anmärkas, att det fanns visst inte något hinder för den elev, som även ville sysselsätta sig med griffeltavlan eller till och med med penna och bläck (när det fanns några), att göra det, men det var inte lätt att driva dylika studier om vintern i den trånga boden — samtidigt mr Wopsles mosters vardagsrum och sängkammare — som endast sparsamt upplystes av ett skröpligt vaxljus, vilket aldrig gjorde bekantskap med någon ljussax.
Jag insåg, att det skulle taga lång tid för mig att bli ogement lärd under dylika omständigheter, men jag beslöt som sagt att försöka i alla fall, och denna dag började Biddy uppfylla sitt löfte genom att meddela mig undervisning i en liten priskatalog över farinsocker och genom att låna mig till avskrift hemma ett stort D, som hon hade ritat av från någon tidningsrubrik.
Naturligtvis fanns det ett värdshus i byn och naturligtvis brukade Joe gå dit någon gång och röka sin pipa. Jag hade fått stränga order av syster min, att den kvällen på vägen hem från skolan uppsöka Joe på Tre Glada Skutskeppare, och taga honom med hem, och därför styrde jag nu mina steg dit. Där fanns en disk på Tre Glada Skutskeppare, som alltid hade långa kritstreck på den sidan som vette åt dörren. De där kritstrecken voro anteckningar om skulder, som aldrig tycktes bli betalda. De hade åtminstone funnits där så länge jag kunde minnas tillbaka och hade vuxit till sig mer än jag. Men det fanns massor av krita i denna trakt, och det kan ju hända att folket inte ville försumma något tillfälle att låta den komma till nytta.
Jag såg värden tämligen bistert betrakta detta proto-
