Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/81

Den här sidan har korrekturlästs
77
NIONDE KAPITLET

»För att säja sanningen», sade Joe, »så brukar ja inte låta bjuda mej.»

»Nånå», sade främlingen, »ingen regel utan undantag. Vad dricker ni helst, nu Gargery?»

»Nåja», sade Joe, »rom».

»Och ni, min herre, kanske detsamma?»

Mr Wopsle nickade.

»Tre rom», ropade främlingen, »och låt glasen klinga.»

»Den här herrn», anmärkte Joe, presenterande mr Wopsle, »ä en man som ni skulle höra säja de' där. Dä' en kyrkans man, vår klockare,, mr Wopsle.»

»Aha», sade främlingen hastigt och spände sina ögon i mig. »Den ensamma kyrkan där ute på heden med gravarne runt omkring?»

»Just där», sade Joe.

Främlingen lade upp benen på bänken, han bar en slokande bredbrättig reshatt och under densamma en näsduk på huvudet bunden som en sorts mössa, så att man inte såg hans hår.

När han stirrade in i elden, tyckte jag mig märka ett listigt uttryck och ett återhållet löje i hans ansikte.

»Jag känner inte till den här trakten, ser herrarna, men bortåt floden till tycks det vara en ödslig plats.»

»Alla sumpiga hedar äro ödsliga», sade Joe.

»Utan tvivel, utan tvivel! Brukar det inte driva omkring zigenare eller luffare och sådana där lösdrivare?»

»Nej», sade Joe, »men en å annan förrymd straffånge då å då, å vi tycka just inte att dom ä så trevliga, eller hur, Wopsle?»

Mr Wopsle nickade med ett uttryck av obehag vid tanken på en viss olycklig expedition.