då Estella lämnade mig för att gå till det övriga sällskapet, sade hon:
»Stanna där pojke, tills man behöver dig.»
»Där» betydde vid fönstret, och där ställde jag mig också och tittade ut mycket obehaglig till mods.
Jag förstod att mitt inträde avbrutit samtalet mellan de innevarande personerna, och jag kände, att dessa nu stodo och stirrade på mig. Det fanns tre fruntimmer och en herre i rummet. Jag hade inte stått vid fönstret i fem minuter, innan jag på något obegripligt sätt fått det intrycket, att de allesamman voro lismare och humbugsmakare, men att var och en av dem låtsades icke veta, att de övriga voro lismare och humbugsmakare. Allesammans tycktes de vara där för någon viss persons höga nöjes skull, och den mest talföra av damerna måste anstränga sig att konversera för att undertrycka en gäspning. Denna dam, som lydde namnet Camilla, påminde mig mycket om syster min, dock med den skilnaden, att hon var äldre. När jag betraktade henne närmare, fann jag också att hon hade mindre livliga anletsdrag, ja, när jag såg riktigt noga efter, tyckte jag, att det var ett under att hon hade några drag alls, så slätt och blankt var hennes långsträckta ansikte.
»Den kära själen», sade denna dam med samma tvära och knyckiga gester som utmärkte min syster. »Ingen människas fiende mer än sin egen!»
»Det skulle vara mycket mera berömligt att vara någon annans fiende», sade herrn i sällskapet, »och mycket naturligare också.»
»Kusin Raymond», anmärkte en annan av damerna, »vi böra älska vår nästa.»
