»Han betalade, eller hur?» frågade Estella.
»Mitt kära barn, det är inte frågan om vem som betalade», svarade Camilla. »Jag köpte det, och jag skall ofta i nattens tysta timmar tänka på det med gott samvete.»
Ljudet av en ringklocka och ekot av ett rop utifrån korridoren avbröt konversationen, och Estella sade till mg:
»Nu, pojke!»
När jag vände mig om tittade allesammans föraktfullt på mig, och då jag gick, hörde jag Sarah Pocket säga:
»Att tänka sig bara! Nu kan man vänta sig vad som helst.»
Och Camilla sade med indignation:
»Har man nånsin sett ett så'nt infall! En sådan i-dé!»
Estella och jag gingo uppför trapporna och mötte under vägen en man, som var på väg ned.
»Vem ha vi där?» frågade mannen och stannade.
»En pojke», svarade Estella.
Han var en grovbyggd man, mycket mörkhyad med ovanligt stort huvud och ovanligt stora händer. Han tog mig under hakan och vände upp mitt ansikte mot ljuset för att se på mig närmare. Han såg ut att ha blivit flintskallig i förtid, men de svarta ögonbrynen voro desto yvigare och stodo ut som svinborst. Ögonen sutto djupt in i huvudet och voro obehagligt skarpa och misstänksamma. Han bar en tung klockkedja, och han hade stora svartaktiga fläckar i ansiktet, där skägg och mustascher skulle ha suttit om han låtit dem vara i fred. Jag hade inget intresse av honom då och kunde ju inte förutse, att jag någonsin skulle få med
