honom att göra, men han fängslade dock min uppmärksamhet.
»Pojke här ifrån trakten, hä?» sade han.
»Ja.»
»Hur har du kommit hit?»
»Miss Havisham har bett mig komma hit», förklarade jag.
»Såå. Uppför dig hyggligt. Jag har åtskillig erfarenhet av pojkar, skall jag säga, och ett rackarpack är ni. Kom ihåg», sade han och bet i sitt klumpiga pekfinger samt rynkade ögonbrynen, »uppför dig hyggligt!»
Med dessa ord lämnade han mig — vilket jag var glad över, för hans hand luktade parfymerad tvål — och gick ned för trapporna.
Vi kommo snart till miss Havishams rum, där allting var som förut. Estella lämnade mig vid dörrposten, och där stod jag wills miss Havisham händelsevis kom att kasta sin blick på mig från toalettbordet.
»Såå», sade hon utan en skymt av överraskning, »dagarna ha gått, ser jag.»
»Ja, min fru, i dag är det — —»
»Ja, ja, ja», sade hon med en otålig rörelse av handen, »det bryr jag mig inte om. Är du färdig att börja leka?»
Jag kunde inte annat än förvirrat svara:
»Jag tror inte det.»
»Du vill inte spela kort igen?» frågade hon med en forskande blick.
»Jo-o, om ni vill det.»
»Eftersom det här huset förefaller dig gammalt och tråkigt, och du inte vill leka — har du lust att arbeta?»
På denna fråga kunde jag svara med bättre samvete än på den andra, och jag förklarade mig villig.
