Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/89

Den här sidan har korrekturlästs
85
TIONDE KAPITLET

»Gå då in i dörren mitt emot», sade hon och pekade på dörren bakom oss med sin vissna hand, »och vänta där tills jag kommer.»

Jag gick över förstugan och inträdde i det utpekade rummet. Även från detta var dagljuset alldeles utestängt, och det hade en lukt av instängd luft, som verkade beklämmande. Den mest i ögonen fallunde möbeln i rummet var ett stort långt bord övertäckt med en duk, och det såg ut som om man just varit i färd med att duka till fest i det ögonblick klockorna och hela huset stannat i sin gång. På mitten av duken stod en borduppsats men den var så överspunnen med spindelväv att man inte kunde urskilja dess form. I den gråbleka omgivningen liknade den en stor svamp, och jag såg spräckliga spindlar springa fram och åter, som om någon uppseendeväckande händelse just hade inträffat i spindlarnas värld. Jag hörde råttorna knapra under golvet som om även deras intresse blivit väckt. Endast kackerlackorna tycktes inte bry sig om uppståndelsen utan trevade sig fram över den öppna spiseln på ett betänksamt gammalmanssätt, som om de varit närsynta och inte brytt sig varken om var andra eller världen runt omkring.

Jag stod försjunken i betraktande av dessa krypdjur, då miss Havisham lade sin ena hand på min axel. Hon stödde sig på en kryckformig käpp, som hon höll i den andra handen, och hade mycket väl kunnat gå och gälla som »vita frun» i något gammalt slott.

»Här», sade hon, och pekade på det långa bordet med sin käpp, »här vill jag att de skola lägga mig när jag är död. Här skola de komma och se mig.»

Det var ej utan, att jag fruktade, att hon skulle hoppa upp på bordet och dö genast på fläcken och förvand-