»Tack, miss Havisham», svarade Camilla, »jag klagar inte.»
»Vad fattas er då?» frågade miss Havisham med mycken skärpa.
»Ack, ingenting att tala om», svarade Camilla, »jag är inte den som vill skryta av mina känslor, men jag har tänkt på er i nattens tysta timmar, mera än jag kan tala om.»
»Nå, så tala inte om det då!» var miss Havishams svar.
»Ack, det är lätt att säga!» anmärkte Camilla, undertryckande en snyftning medan det ryckte i överläppen och hennes tårar strömmade. »Raymond är mitt vittne hur mycket ingefära och luktsalt jag måste använda om nätterna. Raymond är mitt vittne vilka nervösa ryckningar jag har i mina ben. Kvävningsanfall och nervösa ryckningar äro ingenting ovanligt för mig, när jag tänker med bekymmer på dem jag älskar. Om jag kunde vara mindre deltagande och sensibel, så skulle jag hava bättre matsmältning och nerver av stål. Jag önskar, att jag kunde det. Men att låta bli att tänka på er i nattens tysta timmar -— en sådan idé!» och här brast hon ut i gråt.
Jag förstod, att den Raymond, som hon talade om, var den närvarande gentlemannen, och jag förstod också, att han var ingen mindre än herr Camilla. Han skyndade nu genast fram till henne och sade älskvärt och tröstande:
»Camilla, min älskling, vi veta att din släktkärlek håller på att underminera din hälsa till den grad att ditt ena ben blivit kortare än det andra.»
»Jag vet inte just», anmärkte den allvarliga damen, vars röst jag hört endast en gång förut, om det kan
