Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/93

Den här sidan har korrekturlästs
89
TIONDE KAPITLET

»Jag har förblivit så timme efter timme i sorg över Matthews egendomliga och oförklarliga uppförande och ingen har tackat mig.»

»Det tror jag mycket väl», inföll den allvarsamma damen.

»Ser ni, min vän», tillade miss Sarah Pocket sötsurt, »frågan är bara den: Vem trodde ni skulle tacka er, min älskling?»

»Jag fordrar inte något tack eller någonting i den vägen», fortsatte Camilla, »men jag har i alla fall legat så timme efter timme, och Raymond är mitt vittne, att jag har hållit på att kvävas och att ingefäran inte hjälpt ett dugg, och att de ha hört mig ända borta hos pianostämmarens tvärs över gatan, där de stackars oskyldiga barnen trott det varit duvor, som kurrat på avstånd — och att se'n få höra —»

Här förde Camilla handen till halsen och utförde verkligt konstnärliga ljudövningar.

När talet föll på Matthew, stannade miss Havisham och ställde sig att se på den som talade, och när hon gjorde så, upphörde Camillas ljudövningar med ens.

»Matthew skall en gång komma och hälsa på mig», sade miss Havisham allvarligt, »när jag ligger på det där bordet. Där är hans plats — hon pekade på bordet med sin käpp — vid mitt huvud, och där är er plats! och där er mans plats! och Sarah Pockets där! och Georgianas där! Nu vet ni var ni skola placera er, när ni kommer för att kalasa på mig. Adjö med er!»

Hon hade med käppen pekat ut de olika platserna och sade nu: »Promenera, promenera», och vi började åter vår vandring.

»Ja, det är väl ingenting annat att göra», sade Ca-