spelat några gånger bestämdes en dag för nästa besök, och jag fördes ned på gården för att få mat precis som en hund, alldeles som förra gången.
När jag kom till muren, där jag förra gången klättrat upp för att se in i den gamla trädgården, fann jag porten öppen och strövade vidare. Rätt som det var fann jag mig, till min stora förvåning öga mot öga med en blek ung man med röda ögonlock och ljust hår.
»Hallå», sade han.
Som jag alltid märkt att »hallå» är ett tilltal, som beSvaras bäst på samma sätt, sade jag också »hallå».
»Vem släppte in dig?» frågade han.
»Miss Estella.»
»Vem har givit dig lov att ströva omkring här?»
»Miss Estella.»
»Kom, ska vi slåss», sade den bleke unge gentlemannen. »Fort — stopp ett slag», fortsatte han och hjulade runt innan vi hade gått många steg, »vi måste ha något skäl att slåss, förstås. Var så god!»
På ett högst irriterande vis slog han ihop händerna, sparkade bakut, slet mig i håret, klappade i händerna igen, böjde ned hufvudet och körde det rakt i magen på mig.
»Det måste vara ordning», sade han och hoppade än på det ena, än på det andra benet. »Ordning i slagsmål. Man måste börja från början och gå igenom ekluten.» Här hoppade han framlänges och baklänges och gjorde alla möjliga exter, och jag stod och såg på honom i hjälplös förvåning. Sedan frågade han om jag var nöjd med krigsorsaken och när jag svarade ja, bad han mig om ursäkt för att han aflägsnade sig ett ögonblick. Han var snart tillbaka med en butelj vatten och en svamp, doppad i ättika.
