— Herr Léon, sade han, gick upp till sig tidigt.
Hon kunde ej låta bli att småle, och hon somnade med själen fylld av en hittills okänd lycksalighet.
Dagen därpå vid mörkrets inbrott fick hon besök av herr Lheureux, som handlade med galanteri- och modevaror. Det var en slipad karl.
Född gascognare, men naturaliserad normand, var han pratsam som en sydlänning och slug som en inföding från Caux. Hans feta, slappa och skägglösa ansikte tycktes vara färgat med lakritsdekokt, och hans små svarta ögon lyste ännu skarpare mot det vita håret. Man visste ej vad han ursprungligen hade varit: sjåare sade somliga, bankir i Routot försäkrade andra. Det säkra är, att han räknade i huvudet de mest invecklade tal, så att han slog själve Binet med häpnad. Artig ända till underdånighet stod han alltid med till hälften krökt rygg, i en ständig bugning.
Han lämnade sin med sorgflor prydda hatt vid dörren, satte en grön pappask på bordet och började att med en mängd artiga fraser beklaga sig över fru Bovary, som ännu ej värdigats hedra honom med sitt förtroende. En sådan anspråkslös butik som hans hade ingenting som kunde locka en världsdam, han lade tonvikt på detta ord. Men hon hade endast att befalla, han åtog sig att skaffa henne vad hon önskade, både i manufaktur- och linneväg, trikåvaror eller modeartiklar, ty han for till staden regelbundet fyra gånger i månaden. Han hade förbindelser med de förnämsta firmor. I dag kom han för att i förbigående visa henne åtskilliga artiklar som han av en ren slump kommit över. Och han tog upp ur asken ett halvt dussin broderade kragar.
Fru Bovary såg på dem.
— Jag behöver ingenting, sade hon.
Då förevisade herr Lheureux tre algeriska långschalar, flera brev engelska nålar, ett par halmtofflor och slutligen fyra äggkoppar av kokosnöt, i genombrutet arbete, utfört av fångar. Med bägge händerna på bordet och framsträckt hals följde han därefter med gapande mun Emmas blick, som obeslutsamt vandrade av och an
