mellan dessa varor. Då och då slog han med handen på de utbredda långschalarnas siden som för att stryka bort damm, och de frasade och gnistrade i skymningen.
— Hur mycket kosta de?
— En bagatell, svarade han, en bagatell, men det är ingen brådska med betalningen — när ni vill — jag är ingen jude.
Hon funderade några ögonblick, men avböjde slutligen anbudet ännu en gång. Herr Lheureux återtog med orubbligt lugn:
— Nå, vi komma nog överens en annan gång; med fruntimmer har jag alltid förstått att ta mig fram, utom med min egen hustru.
Emma smålog.
— Jag menar bara, återtog han med godmodig min, att jag inte frågar så mycket efter pengarna. Sådana skulle jag kunna skaffa er, om det behövdes.
Hon gjorde en åtbörd av förvåning.
— Ja, sade han ivrigt och halvhögt, jag behövde inte gå långt för att anskaffa pengar, lita på det!
Därefter frågade han, hur det stod till med gubben Tellier, ägaren av »Café français», vilken herr Bovary nu skötte.
— Vad är det åt honom? Han hostar så att hela hans hus skakar, och jag är rädd att han snart bättre behöver en rock av furubräder än en ylletröja. Han har gjort så många galenskaper i sin ungdom. Det är inte den minsta ordning med de där krögarna, kan har alldeles skållat sig invärtes med brännvin. Men det är i alla fall ledsamt att se en av sina bekanta kola av.
Och under det han åter knöt igen sin kartong fortsatte han att prata om doktorns kunder.
— Det är troligen klimatet, sade han, som är orsaken till de där sjukdomarna. Jag är inte heller vid sunda vätskor; endera dagen måste jag komma och rådfråga doktorn för något ont som jag har i ryggen. Ja, adjö då så länge, fru Bovary! Jag står till er disposition; allra ödmjukaste tjänare! Och han stängde tyst dörren efter sig.
