Emma intog sin middag i sitt rum på en bricka framför brasan; hon åt länge, allting smakade henne bra.
— Vad jag var återhållsam och förståndig, sade hon till sig själv, i det hon tänkte på långschalarna. Hon hörde steg i trappan — det var Léon. Hon steg upp och tog den översta av de ofållade handdukarna, som lågo uppstaplade på byrån. Då han kom in, tycktes hon arbeta mycket flitigt.
Samtalet gick trögt, fru Bovary släppte i varje minut dess tråd, och han satt där helt förlägen på sin stol bredvid kaminen och vände ett nålhus av elfenben mellan sina fingrar; hon sydde eller klämde då och då till fållen med nageln. Hon sade ingenting, och han teg, lika tjusad av hennes tystnad som han skulle varit av hennes ord.
Stackars gosse! tänkte hon.
Vad är det hos mig som misshagar henne? undrade han.
Léon sade slutligen att han endera dagen skulle fara till Rouen för sin principals räkning.
— Ert notabonnemang är slut, skall jag förnya det?
— Nej, svarade hon.
— Varför inte?
— Därför att jag inte bryr mig om det.
Och med sammanbitna läppar drog hon långsamt ut nålen.
Detta arbete retade Léon. Emmas fingerändar voro sönderstuckna. Han funderade på en artig fras, men vågade ej komma fram med den.
— Ni överger den således? återtog han.
— Vad då? sade hon hastigt, musiken? Ja visst! Har jag inte mitt hus att sköta, min man att pyssla om, med ett ord, tusen plikter som gå förut?
Hon såg på klockan. Charles hade fördröjt sig. Då låtsade hon sig vara orolig för honom. Hon upprepade till och med två eller tre gånger:
— Han är så god!
Skrivaren tyckte mycket om herr Bovary. Men den ömhet, varmed hon talade om honom, gjorde på honom
