träskor de höga nässlor, som växte upp mellan den lilla inhägnaden och de närmaste gravarna. Det var den enda fläck som var grön; allt det övriga var ingenting annat än stenhällar och ständigt betäckt av ett fint damm, trots pedellens kvast.
Barnen sprungo där i strumpfötterna som på ett golv, inlagt enkom för dem, och man hörde deras klingande röster tvärs igenom klockans dova klämtande. Det avtog på samma gång som svängningarna av det grova repet, som hängde upp ifrån klockstapeln och släpade på marken med ena ändan. Kvittrande svalor vinglade förbi, genomskuro luften i skarpa vinklar och flögo in i sina nästen under takåsen. Längst in i kyrkan brann en lampa, d. v. s. en veke i en upphängd glasskål. Dess låga liknade på avstånd en vit fläck, som dallrade över oljan. En lång solstråle strök genom hela mittskeppet och gjorde sidogångarna och hörnen ännu mörkare.
— Var är kyrkoherden? frågade fru Bovary en gosse, som roade sig med att rycka vändkorset fram och tillbaka i dess grop, som blivit för vid.
— Han kommer snart, svarade han.
Nu gnisslade verkligen prästgårdsgrinden, och abbé Bournisien visade sig; barnen flydde huvudstupa in i kyrkan.
— De slynglarna! murmlade prästen, alltid sig lika!
Han tog upp en söndertrasad katekes, som han stött till med foten, och tillade:
— De respektera ingenting!
Men då han varseblev fru Bovary sade han:
— Ursäkta mig, jag kände inte igen er.
Han stoppade katekesen i sin ficka och stannade, i det han fortsatte att svänga den tunga nyckeln till sakristian på ett finger.
Den nedgående solen, som lyste honom mitt i ansiktet, blänkte på hans nötta prästrock. Hans breda bröst var betäckt med flottfläckar; mot den uppstående rockkragen veckade sig hans pösiga röda halsskinn, som var bestrött med fräknar, till hälften dolda av det grånande skäggets grova strån. Han hade nyss ätit middag och andades tungt.
