— Hur står det till? frågade han.
— Illa, svarade Emma, jag lider — — —
— Så gör jag med, svarade prästmannen. Den här första värmen mattar er, inte sant? Men det är ju så naturligt, det är som Paulus säger, vi äro födda till att lida. Men vad säger herr Bovary?
— Han! sade hon med en föraktfull åtbörd.
— Huru? sade den hedersmannen helt förvånad, har han inte ordinerat någonting åt er?
— Ack, sade Emma, det är inte jordiska läkemedel jag behöver.
Men kyrkoherden tittade då och då in i kyrkan, där de knäböjande pojkarna knuffade till varandra, så att de ramlade som korthus.
— Jag skulle vilja veta — — återtog hon.
— Vänta, vänta, Riboudet! skrek kyrkoherden med vredgad ton, jag skall ge dig, jag, din okynnige krabat!
Sedan vände han sig till Emma och frågade:
— Nå, hur mår herr Bovary?
Hon tycktes ej höra på honom. Han fortsatte:
— Han har väl ständigt bråttom, kan jag tro? Ty han och jag äro säkerligen de som ha mest att göra här i socknen. Men han botar kropparna, tillade han gapskrattande, och jag är doktor för själarna!
Hon fäste en bönfallande blick på prästen.
— Ja, sade hon, ni lindrar allt elände.
— Tala inte om det, fru Bovary. I morse till exempel var jag tvungen att gå ända till Bas-Diauville och se på en ko som var uppsvälld; de trodde att det var trolleri med i spelet. Jag vet inte hur det kommer till, men alla korna där borta — nå, Longuemarre och Boudet, vill ni låta bli det där!
Han rusade in i kyrkan.
Pojkarna trängde nu ihop sig omkring den stora notställaren, klättrade upp på klockarens pall, slogo upp mässboken, och andra smögo sig på tå in i biktstolen. Men nu kom kyrkoherden plötsligt, och en hel skur av örfilar haglade över dem alla. Han tog dem i kragen, lyfte upp dem från golvet och satte ner dem på
