Sida:Madame Bovary (sv).djvu/111

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

stenhällarna i koret, på knä, och det med ett eftertryck som om han velat plantera fast dem där för alltid.

— Ja, som sagt var, sade han, då han kommit tillbaka till Emma, och vek upp sin stora bomullsnäsduk, lantbrukarna äro mycket att beklaga.

— Det finns andra som äro det, svarade hon.

— Ja visst! Arbetarna i städerna t. ex.

— Det är inte dem jag — — —

— Jo, ursäkta, jag har där sett fattiga familjemödrar, ärbara kvinnor, det kan jag försäkra er, riktiga helgon, som inte ens hade bröd för dagen.

— Men de, återtog Emma, och hennes mungipor drogos sorgset ned under det hon talade, de, herr kyrkoherde, som ha bröd, men inte ha —

— Bränsle, sade prästen.

— Vad betyder det?

— Huru! Vad det betyder? Jag tycker för min del, att då man har mat och inte behöver frysa —

— O, min Gud, min Gud! suckade hon.

— Mår ni illa? sade han och närmade sig med orolig min, ni har väl dålig matsmältning? Ni får lov att hålla er inne, fru Bovary, och dricka litet te; det skall stärka er, eller också ett glas vatten med socker i.

— Jag förstår inte — ?

Hon såg ut som om hon vaknat ur en dröm.

— Jo, ni strök med handen över pannan. Jag trodde att ni fick svindel.

Sedan tycktes han erinra sig något.

— Men ni hade ju någonting att fråga mig om? Vad kan det vara?

— Jag? Nej, det var ingenting — ingenting — svarade Emma.

Och hennes blick som irrade omkring stannade nu på den gamle mannen i prästrock. De sågo varandra mitt i ansiktet men sade ingenting.

— I så fall, sade han slutligen, ber jag om ursäkt, fru Bovary, men plikten framför allt, det vet ni; jag måste expediera mina pojkar. Konfirmationen är snart inne. Jag är rädd att vi inte bli färdiga den här gången heller.


105