stenhällarna i koret, på knä, och det med ett eftertryck som om han velat plantera fast dem där för alltid.
— Ja, som sagt var, sade han, då han kommit tillbaka till Emma, och vek upp sin stora bomullsnäsduk, lantbrukarna äro mycket att beklaga.
— Det finns andra som äro det, svarade hon.
— Ja visst! Arbetarna i städerna t. ex.
— Det är inte dem jag — — —
— Jo, ursäkta, jag har där sett fattiga familjemödrar, ärbara kvinnor, det kan jag försäkra er, riktiga helgon, som inte ens hade bröd för dagen.
— Men de, återtog Emma, och hennes mungipor drogos sorgset ned under det hon talade, de, herr kyrkoherde, som ha bröd, men inte ha —
— Bränsle, sade prästen.
— Vad betyder det?
— Huru! Vad det betyder? Jag tycker för min del, att då man har mat och inte behöver frysa —
— O, min Gud, min Gud! suckade hon.
— Mår ni illa? sade han och närmade sig med orolig min, ni har väl dålig matsmältning? Ni får lov att hålla er inne, fru Bovary, och dricka litet te; det skall stärka er, eller också ett glas vatten med socker i.
— Jag förstår inte — ?
Hon såg ut som om hon vaknat ur en dröm.
— Jo, ni strök med handen över pannan. Jag trodde att ni fick svindel.
Sedan tycktes han erinra sig något.
— Men ni hade ju någonting att fråga mig om? Vad kan det vara?
— Jag? Nej, det var ingenting — ingenting — svarade Emma.
Och hennes blick som irrade omkring stannade nu på den gamle mannen i prästrock. De sågo varandra mitt i ansiktet men sade ingenting.
— I så fall, sade han slutligen, ber jag om ursäkt, fru Bovary, men plikten framför allt, det vet ni; jag måste expediera mina pojkar. Konfirmationen är snart inne. Jag är rädd att vi inte bli färdiga den här gången heller.
