Sida:Madame Bovary (sv).djvu/112

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Från och med Kristi himmelfärdsdag ämnar jag också hålla dem kvar en timme längre var onsdag. Stackars barn! Man kan inte nog snart leda dem in på Herrans vägar, som han för övrigt själv har uppmanat oss genom sin gudomlige sons mun. Lycka till att bli frisk, min fru; jag ber om min hälsning till er herr man!

Och han inträdde i kyrkan, sedan han böjt sina knän i dörröppningen.

Emma såg honom försvinna mellan de dubbla bänkraderna; han gick med tunga steg och huvudet litet på sned.

Sedan vände hon sig hastigt om och begav sig hemåt. Men kyrkoherdens baston och pojkarnas gälla röster trängde ännu till hennes öron, och hon hörde dem bakom sig:

— Är du en kristen?

— Ja, jag är en kristen.

— Vad är en kristen?

— Det är var och en som, sedan han blivit döpt — döpt — döpt —

Hon gick uppför sin trappa, stödjande sig på ledstången, och då hon kommit in i sitt rum sjönk hon ned i en länstol.

Den vita dager, som strömmade in genom fönstret, avtog gradvis i ljusstyrka. Möblerna tycktes stå ännu orörligare på sin plats och drunkna i skuggan som i ett hav av mörker. Elden hade slocknat i kaminen, pendylen knäppte fortfarande, och Emma förvånade sig över att allt omkring henne var så lugnt, under det att sådana stormar rasade inom henne själv. Men mellan fönstret och sybordet stod lilla Berthe, vacklande på sina virkade sockor ock grep efter moderns förklädesband.

— Låt bli det där! sade hon och sköt bort henne med handen.

Den lilla flickan kom snart tillbaka, stödde sina armar mot hennes knän och lyfte upp sina stora blåa ögon mot henne, medan en lång tråd av dregel rann från hennes mun ned på sidenförklädet.

— Gå din väg! sade den unga kvinnan retligt.

Hennes uppsyn skrämde barnet, som började skrika.



106