Sida:Madame Bovary (sv).djvu/114

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Skulle han ana någonting? undrade Léon. Han hade hjärtklappning och bråkade sin hjärna med gissningar.

Sedan Charles stängt porten, bad han honom att höra efter i Rouen huru mycket ett vackert daguerreotypporträtt kunde kosta; det var en överraskning som han ämnade sin hustru, en fin uppmärksamhet, ett porträtt av honom själv i svart frack. Men först ville han veta vad han hade att rätta sig efter; uppdraget behövde ju ej vålla herr Léon något synnerligen stort besvär, han reste ju till staden nästan varje vecka.

Vad var ändamålet med dessa resor? Homais misstänkte att det låg någon kärlekshistoria bakom. Men han misstog sig; Léon tänkte ej på sådant. Han var mera nedslagen än någonsin, och det märkte nog fru Lefrançois på den myckna mat han lämnade kvar på tallriken. Hon frågade uppbördsmannen, om han visste vad det gick åt den unge mannen; men Binet svarade i kärv ton att han ej stod i polisens sold.

Hans bordskamrat föreföll honom emellertid högst besynnerlig, ty Léon kastade sig ofta tillbaka i stolen, gestikulerade och beklagade sig över sitt öde.

— Ni skulle skaffa er någon förströelse, sade uppbördsmannen.

— Vilken då?

— I ert ställe skulle jag ha en svarvstol!

— Men jag kan ju inte svarva, svarade skrivaren.

— Ja, det är sant! sade den andre och strök sig om hakan med en halvt föraktfull, halvt belåten min.

Léon var trött på att älska utan resultat, och han började känna den håglöshet, som uppstår inom en då man länge levat samma enformiga liv utan att det kryddas av något intresse eller något hopp. Han var utledsen på Yonville och dess invånare, och åsynen av vissa personer och vissa hus retade honom, så att han blev alldeles utom sig; apotekaren t. ex. föreföll honom rent av olidlig, huru godmodig han än var; tanken på nya levnadsförhållanden skrämde honom emellertid lika mycket som den lockade honom.

Denna tvekan förvandlades snart till otålighet, och


108