då var det som om han på avstånd hört Paris sorla, han tyckte sig höra tumultet av dess maskeradbaler och det klingande skrattet av dess grisetter. Han skulle ju avsluta sina juridiska studier där, varför reste han då icke dit? Vem hindrade honom? Och han började göra förberedelser; han uppgjorde en arbetsplan på förhand. Han möblerade en liten våning åt sig i tankarna. I Paris skulle kan leva artistliv! Han skulle ta lektioner i att spela gitarr! Han skulle gå klädd i nattrock, rökmössa och blåa sammetstofflor! Och han beundrade till och med redan på sin kamin två korslagda floretter med gitarren och en dödskalle ovanför.
Det svåraste var att erhålla moderns samtycke, och ändå föreföll ju hela hans plan så förståndig. Till och med hans principal uppmanade honom ju att skaffa sig en annan plats, där han kunde lära sig mera. Léon gick därför en medelväg, sökte anställning som biträde hos en notarie i Rouen, men lyckades ej och skrev slutligen till sin mor ett långt, utförligt brev, vari han utvecklade de skäl som manade honom att ofördröjligen flytta till Paris. Hon samtyckte.
Han gjorde sig ingen brådska. Varje dag under en hel månad transporterade Hivert koffertar, nattsäckar och paket åt honom från Yonville till Rouen, från Rouen till Yonville; och då Léon hade skaffat sig nya kläder, stoppat om sina tre länstolar, köpt en hel massa sidennäsdukar, med ett ord träffat vidlyftigare anstalter, än om det gällt en världsomsegling, sköt han upp avfärden från den ena veckan till den andra, ända tills han fick ännu ett brev från modern, vari hon bad honom resa genast, eftersom han ju önskade ta sin examen innan ferierna inträffade.
Då avskedets stund var inne brast fru Homais i gråt, Justin snyftade, men Homais dolde sin rörelse som det anstår en man. Han ville själv bära sin väns överrock till notariens grind; denne skjutsade Léon till Rouen i sin vagn. Den unge mannen hann nätt och jämnt säga farväl till herr Bovary.
Då han kommit uppför trappan stannade han, så
