vattenbyggnadskåren eller i ämbetsverken. Hon lärde honom läsa, ja till och med att sjunga ett par tre små visor med ackompanjemang av ett gammalt piano. Men herr Bovary, som ej frågade mycket efter konster och vetenskaper, förklarade, att allt det där tjänade till ingenting. De skulle ju aldrig kunna få råd att hålla honom i skola, köpa honom en syssla eller ett handelslager, och för resten — den som har ruter i sig tar sig alltid fram här i världen. Fru Bovary bet sig i läppen och pojken fick ränna omkring bäst han ville.
Han följde med plöjarna och kastade jordklimpar efter kråkorna. Han plockade mullbär utefter dikesrenarna, vaktade kalkoner, beväpnad med en stake, vände hö under slåttertiden, sprang i skogen, hoppade hage och bad på de stora högtidsdagarna pedellen att få ringa i klockorna, för att få hänga sig vid repet med hela sin tyngd och bli slungad med högt upp i luften.
Han sköt upp som en ung ek, fick stora, duktiga händer och frisk färg.
När han var tolv år fick han, tack vare moderns förböner, börja sina studier. Det var kyrkoherden som åtog sig dem. Men lektionerna voro så korta och följdes med så ringa uppmärksamhet, att de ej båtade stort. De gåvos på lediga stunder i sakristian, på stående fot och i största hast, mellan ett barndop och en begravning, eller också skickade prästen och hämtade sin lärjunge efter Angelus, när han ej mer hade någonting ute att göra. De slogo sig ned i hans studerkammare; flugor och nattfjärilar surrade omkring ljuset. Det var varmt i rummet, gossen somnade in och det dröjde ej heller länge förrän herr kyrkoherden snarkade med gapande mun och händerna sammanknäppta över magen. Ibland när han återvände från någon sjuk, som han givit sista smörjelsen, och träffade på Charles, som strök omkring i skog och mark, ropade han honom till sig, läste lagen för honom under en kvarts timme och begagnade tillfället att låta honom konjugera sina verb vid foten av ett träd. Ett regnväder eller någon bekant som gick förbi kom och avbröt dem. För övrigt var han mycket nöjd med sin
