bekantskap med sorgen, och hon var viss om att den aldrig skulle sluta.
En kvinna som hade ålagt sig så stora uppoffringar kunde väl få tillåta sig några små nycker. Hon köpte sig en gotisk bönpall, och hon gav på en månad ut fjorton francs för citroner att gnida sina naglar med, hon skrev till Rouen efter en blå kaschmirsklänning, hon valde hos Lheureux ut den vackraste av hans långschalar, hon knöt den om livet på sig över sin nattrock, och inom tillslutna persienner och med en bok i handen låg hon hela dagen utsträckt på en vilsoffa i denna kostym.
Hon kammade ofta om sig på olika sätt: än à la chinoise, än med lockar, än med flätor, än benade hon sitt hår på vänstra sidan som en karl.
Hon ville lära sig italienska, hon köpte sig lexikon, en grammatik och en hel massa vitt papper. Hon försökte läsa allvarsamma saker, historia och filosofi. Ibland om nätterna spratt Charles upp ur sömnen i den tron att det kommit sjukbud och stammade:
— Ja, jag kommer!
Och då var det Emma som repat eld på en tändsticka för att tända på lampan. Men det var med hennes böcker som med broderierna, vilka hopade sig påbörjade i hennes skåp; hon tog till en, övergav den och började en annan.
Det fanns ögonblick, då man lätt kunnat förmå henne till vilka galenskaper som helst. Hon påstod en dag att hon skulle kunna dricka ur ett glas brännvin, och då Charles var nog dum att vilja avhålla henne därifrån, tömde hon det i ett drag.
Oaktat sitt lättsinniga utseende (just det ordet använde fruarna i Yonville om henne) tycktes Emma ej ha något glatt lynne, och hennes mungipor voro vanligen dragna nedåt som på gamla ungmör eller personer med otillfredsställd ärelystnad. Hon var alltid blek, och hennes blick var drömmande. Sedan hon upptäckt tre gråa hårstrån vid tinningarna talade hon mycket om hur gammal hon blivit.
Hon hade ofta anfall av svindel. En dag spottade
