hon till och med blod, och då Charles orolig störtade fram sade hon:
— Nå än sedan? Vad gör det?
Charles gick in i sitt arbetsrum, satte sig i sin skrivstol med bägge armbågarna på bordet och grät.
Nu skrev han och bad modern komma dit, och de hade långa samtal rörande Emma.
Vilket beslut skulle man fatta? Vad skulle man göra, eftersom hon vägrade att underkasta sig all behandling?
— Vet du vad din hustru behöver, sade fru Bovary den äldre. Jo, sträng sysselsättning, kroppsarbete! Om hon som så många andra vore tvungen att förtjäna sitt uppehälle, skulle hon inte ha sådana där anfall, som härleda sig från alla de griller, hon har i huvudet, och från den sysslolöshet, vari hon lever.
— Men hon är ju ständigt sysselsatt, sade Charles.
— Sysselsatt! Med vad då? Med att läsa romaner, dåliga böcker som håna religionen och prästerna. Men allt det där kan ha svåra följder, min stackars gosse, och den som inte har någon religion slutar alltid illa.
Det blev således beslutat att man skulle hindra Emma från att läsa romaner. Det tycktes ej vara någon lätt sak. Den beskedliga frun åtog sig det: då hon for genom Rouen skulle hon själv gå till lånbibliotekets ägare och säga honom, att Emma ej längre var abonnent. Skulle man ej ha rättighet att vända sig till polisen om bokhandlaren ändå envisades med sitt giftblandareyrke?
Svärmodern ock sonhustrun togo ett kallt avsked av varandra. Under de tre veckor som de levat tillsammans hade de ej växlat fyra ord, utom de hälsningar och tacksägelser som de utbytte vid måltiderna och om kvällen, innan de gingo till sängs.
Fru Bovary den äldre reste en onsdag, som var torgdag i Yonville.
Torget hade ända sedan tidigt på morgonen varit belamrat med en mängd kärror, som med skacklarna i luften stodo uppställda utmed husen från kyrkan ända till gästgivaregården. På andra sidan om gatan hade
