— Var inte rädd, min gubbe.
— Nej, nej, svarade den andre, gå på bara!
Och med skrytsam oförskräckthet räckte han fram sin tjocka arm. Vid lansettens styng sprutade en stråle blod fram och träffade spegeln.
— Hit med fatet! utropade Charles.
— Herre min skapare! sade bonden, det rinner som ur en brunn! Vad jag har rött blod! Det är väl ett gott tecken, eller hur?
— Ibland känner man ingenting i början, sade doktorn, men sedan blir det ofta svimma av, i synnerhet för personer med stark kroppskonstitution som den här mannen.
Vid dessa ord släppte bonden instrumentfodralet som han vände mellan fingrarna. Han sjönk tillbaka i stolen så att ryggstödet knakade. Hans hatt föll på golvet.
— Jag kunde just tro det, sade Bovary och satte sitt finger på ådern.
Handfatet började skälva i Justins händer; hans knän darrade och han vart blek.
— Emma! Emma! ropade Charles.
Hon skyndade utför trappan.
— Vinättika! ropade han. Seså där ja, två stycken på en gång.
Och i förskräckelsen kunde han knappast lägga på kompressen.
— Det är ingenting farligt, sade herr Boulanger helt lugnt, i det han tog Justin i sina armar.
Han satte honom på bordet och stödde hans rygg mot väggen.
Fru Bovary tog av honom kragen. Banden på hans skjortlinning hade gått i knut; hennes fingrar sysslade några minuter uppe vid ynglingens hals, sedan slog hon vinättika över sin battistnäsduk, fuktade hans tinningar och blåste därpå.
Bonden vaknade upp, men Justins svimning räckte ännu.
— Vi få lov att gömma undan det här för honom, sade Charles.
