Fru Bovary tog handfatet. Hon satte det under bordet, gick sedan efter en karaffin vatten, och hon höll just på att smälta sockerbitar, då apotekaren störtade in. Pigan hade varit och hämtat honom i laboratoriet. Då han fick se sin elev med öppna ögon lugnade han sig och sade:
— Dumhuvud! Nöt! Kruka! En phlebotomi måtte väl inte vara någonting att tala om! Och en sådan där krabat som annars inte brukar vara rädd för någonting! Han är ju en riktig ekorre, som klättrar hur högt som helst. Jo, du har just vackra anlag att bli apotekare! Du kan ju i svåra fall bli kallad inför domstol för att ge domaren viktiga upplysningar, då måste man minsann bibehålla sin kallblodighet och visa att man är man, om de inte ska anse en för en narr!
Justin svarade icke. Apotekaren fortsatte:
— Vem har bett dig komma hit? Alltid går du i vägen här i huset! Om onsdagarna kan jag för resten icke undvara dig på apoteket. Det är nu tjugu personer där inne. Jag sprang ifrån alltihop för din skull. Se så, gå din väg! Spring! Vänta på mig och se väl efter retorterna!
Då Justin klätt på sig och gått talade man en stund om svimningar. Fru Bovary hade aldrig varit utsatt för sådant.
— Det är någonting ovanligt för ett fruntimmer, sade herr Boulanger. Det finns för övrigt personer som äro så ömtåliga. Så t. ex. såg jag en gång vid en duell en sekundant falla i vanmakt, så snart han hörde att man laddade pistolerna.
— Vad mig beträffar, sade apotekaren, gör det mig ingenting alls att se andras blod, men bara jag tänkte på att det vore mitt eget blod som rann skulle jag dåna.
Herr Boulanger skickade nu bort sin dräng och uppmanade honom att lugna sig, han hade ju nu fått sin vilja fram.
— Det här har emellertid förskaffat mig nöjet av att göra er bekantskap, tillade han.
Och han betraktade Emma under dessa ord.
