som ständigt måste sitta inspärrad i mitt laboratorium. Men i dag måste jag väl, med anledning av dagens festlighet —
— Jaså, ni går dit bort? sade hon med föraktfull ton.
— Ja visst, svarade apotekaren förvånad. Jag är ju med i den konsultativa kommittén!
Gumma nLefrançois betraktade honom några minuter och svarade slutligen småleende:
— Det var en annan sak! Men vad har ni med lantbruk att göra? Förstår ni er på sådant?
— Naturligtvis förstår jag mig på det, jag är ju apotekare, d. v. s. kemist! Och som kemien, fru Lefrançois, har till ändamål att förklara alla naturföremåls ömsesidiga molekylära inverkan på varandra, så är det en naturlig följd att jordbruket faller inom dess område. Gödningsämnenas sammansättning, vätskornas jäsning, analysen av gaser och miasmernas inflytande, vad är allt detta annat än ren kemi, det vill jag fråga?
Värdshusvärdinnan svarade icke. Herr Homais fortfor:
— Tror ni att man för att vara agronom själv måste ha brukat jorden eller gött kalkoner? Nej, men man måste känna till sammansättningen av de substanser som det här är fråga om, de geologiska lagren, de atmosfäriska inflytelserna, jordarternas, mineralens och vattnets beskaffenhet, de olika kropparnas täthet och kapillaritet och Gud vet allt! Och man måste i grund känna till alla hygieniska grundsatser för att kunna leda och kritisera uppförandet av byggnader, kreaturens utfodring och tjänstfolkets kost! Vidare, fru Lefrançois, måste man vara hemmastadd i botanik, kunna känna igen växter, veta vilka som äro hälsosamma eller giftiga, odugliga eller närande, vilka man bör rensa bort och vilka man bör så ut; med ett ord, man måste hålla sig i jämnhöjd med vetenskapen, studera broschyrer och officiella handlingar, ständigt ha blicken skärpt för att kunna föreslå förbättringar —
Värdshusvärdinnan tog ej ögonen från Café Français' port, och apotekaren fortfor:
