Han häpnade, då han läste igenom listan på alla de kurser, han skulle genomgå: anatomi, patologi, fysiologi, farmakologi, kemi, botanik, att icke tala om klinik, terapeutik och materia medica, alltsammans ord, vilkas härledning var honom obekant och som föreföllo honom som portar till helgedomar fulla av vördnadsbjudande mörker.
Han förstod ingenting av allt detta; huru uppmärksamt han än hörde på, fattade han icke ett ord. Men han arbetade i alla fall, han hade låtit binda in anteckningsböcker och försummade icke en enda föreläsning. Han fullgjorde sitt beting för dagen likt en konstberidarehäst, som travar omkring arenan med förbundna ögon utan att veta vad han gör.
För att bespara honom utgifter skickade modern honom en gång i veckan med postbudet ett stycke kokat kalvkött, som han på stående fot förtärde till frukost om morgnarna, när han kom hem från sjukhuset. Därefter måste han springa på lektioner, på anatomisalen, till barnbördshuset och så hem igen mitt igenom hela staden. Efter att ha intagit en torftig middag nere hos hyresvärden gick han upp på sitt rum igen och satte sig ned att arbeta framför kaminen i de våta kläderna, som ångade på kroppen på honom.
De vackra sommarkvällarna, när gatorna äro tomma och tjänstflickorna stå och sladdra i portarna, öppnade han sitt fönster och stödde huvudet mot armbågen. Floden, som gör denna del av Rouen till ett litet smutsigt Venedig, flöt alldeles nedanför honom. Arbetare sutto nedhukade på flodkanten och tvättade sina armar i vattnet. Garnhärvor voro uthängda till torkning på stänger, som sköto ut från vindarna. Över hustaken utbredde sig den molnfria himlen, som färgades röd av den nedgående solen. Vad det måtte vara härligt där nere! Vilken svalka under bokträden! Och han vidgade näsborrarna, för att inandas ångorna från landsbygden, som ej trängde upp till honom.
Han magrade, hans växt blev gänglig och hans ansikte fick ett vemodigt uttryck, som nästan gjorde det intressant.
