folkmassans sorl och prefektrådets röst, som orerade entonigt.
Han sade:
— Fortfaren! Härden ut! Lyssnen varken till slentrianens ingivelser eller de förhastade råden av en förmäten empirism! Vinnläggen er framför allt om förbättring av jorden, om goda gödningsämnen, om utvecklingen av häst-, ox-, får- och svinraserna! Må detta lantbruksmöte vara för er som en fredlig arena, där segraren räcker den besegrade handen till broderlig samverkan i hopp om att lyckas bättre en annan gång! Och I, vördnadsvärda trotjänare, vilkas tunga mödor regeringen hittilldags ej visat sitt erkännande, kommen att mottaga belöningen för edra tysta dygder, och varen övertygade, att staten hädanefter har sina ögon fästade på er, att den skall tillfredsställa edra rättvisa anspråk och, så mycket på den ankommer, lätta bördan av edra smärtsamma uppoffringar!
Nu satte sig herr Lieuvain; herr Derozeray steg upp och började ett annat tal. Hans var kanske ej så blomstersmyckat som prefektrådets, men det utmärkte sig genom noggrannare sakkännedom och mera högstämda betraktelser. Så t. ex. tog lovprisandet av regeringen däri mindre plats, men religionen och jordbruket voro bättre tillgodosedda. Han uppvisade deras inbördes sammanhang och huru de alltid hade gått hand i hand i civilisationens tjänst. Rodolphe talade med fru Bovary om drömmar, aningar, magnetism. Gående tillbaka ända till samhällslivets vagga, skildrade talaren de vilda tider, då människorna levde av ollon i skogarnas djup. Sedan hade de kastat av sig djurhudarna, klätt sig i vävda kläder, plöjt upp jorden, planterat vinstockar. Var denna verkligen någonting gott och medförde ej denna upptäckt mera skada än gagn? Herr Derozeray uppställde för sig detta problem. Från magnetismen hade Rodolphe småningom kommit till valfrändskapen, och under det att ordföranden erinrade om Cincinnatus vid plogen, Diokletianus, som planterade sin kål, och kejsaren av Kina, som invigde året genom att så säd med egen hand,
