förklarade den unge mannen för Emma, att denna oemotståndliga dragningskraft har sitt ursprung i en annan tillvaro före detta liv.
— Vi t. ex., sade han, varför ha vi blivit bekanta? Vilken slump har velat det? Jo, liksom två floder, som rinna från olika håll och slutligen flyta tillsammans, hade våra levnadsöden fört oss närmare till varandra.
Och han fattade hennes hand; hon drog den icke tillbaka.
— Avdelningen för jordbruk! ropade ordföranden.
— Nyss t. ex., då jag kom hem till er —
— Till herr Bizet från Quincampoix.
— Visste jag då, att jag skulle komma att hålla er sällskap?
— Sjuttio francs!
— Hundra gånger ville jag gå, men jag följde efter er, jag stannade kvar.
— Gödningsämnen.
— Liksom jag skulle stanna i kväll, i morgon, de följande dagarna, hela mitt liv!
— Till herr Caron från Argueil, en guldmedalj!
— Ty aldrig har jag funnit ett sådant behag i någons sällskap.
— Till herr Bain från Givry-St. Martin.
— Också skall jag överallt föra med mig minnet av er.
— För en merinosbagge —
— Men ni skall glömma mig, jag har dragit förbi er som en skugga.
— Till herr Belot från Notre-Dame —
— Men nej, skall jag inte ändå vara någonting för er tanke, ert liv?
— För svinavel, första priset till herrar Léhérissé och Cullembourg, sextio francs!
Rodolphe tryckte hennes hand och kände att den var helt varm och darrande, men vare sig att hon försökte lösgöra den eller att hon besvarade hans tryckning gjorde hon en rörelse med fingrarna och han utropade:
— O tack! Ni stöter mig icke tillbaka! Ni är god!
