Hans håglöshet hade helt naturligt till följd, att han bröt mot de föresatser han gjort. En gång skolkade han från föreläsningen, dagen därpå från sjukronden, och när han en gång fått smak på att vara lat, övergav han arbetet helt och hållet.
Han började besöka värdshus och fick en vurm för att spela domino. Att varje kväll stänga in sig i ett smutsigt krogrum och dunka hornbitar med svarta prickar på i marmorborden föreföll honom vara en storartad frihetsakt, som höjde honom i hans egen aktning. Det var detsamma som att träda in i världen, en försmak av förbjudna nöjen. När han inträdde i krogsalen, lade han handen på låset med en nästan vällustig fröjd. Mycket, som förut varit sammanpressat inom honom, vidgade nu ut sig. Han lärde sig utantill kupletter, dem han sjöng vid dryckeslagen, vurmade för Béranger, lärde sig brygga punsch och gjorde sina första erfarenheter av kärleken.
Tack vare dessa förarbeten misslyckades han alldeles i sin examen. Och samma kväll var han väntad hemma, där hans framgång skulle firas med en fest!
Han begav sig på väg till fots. Han stannade vid grinden, bad att få tala vid sin mor och berättade henne allt. Hon ursäktade honom, sköt skulden på examinatorerna och intalade honom mod — hon skulle nog ställa allt till rätta. Först fem år därefter fick herr Bovary veta sanningen, men som nyheten då redan var gammal, lät han udda vara jämnt; dessutom kunde han naturligtvis icke tro, att en man, som hade honom till far, kunde vara dum.
Charles tog således på nytt itu med arbetet och förberedde sig nu utan alla avbrott till sin examen. Alla frågor, som därvid skulle förekomma, lärde han sig utantill på förhand. Han gick igenom och fick ett rätt vackert betyg. Vilken glädjedag för hans mor! Den firades med stor middag.
Var skulle han nu utöva sin konst? I Tostes. Där fanns endast en gammal läkare. Fru Bovary hade länge väntat livet ur honom, och mannen hade ännu ej lagt ögonen ihop, då Charles redan flyttade in mitt emot honom som hans efterträdare.
