Sida:Madame Bovary (sv).djvu/155

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

på höfterna, såg man hennes ansikte i en blåaktig, genomskinlig dager, som om hon simmat under azurblåa böljor.

— Vart gå vi då?

Han svarade icke. Hon andades flämtande. Rodolphe såg sig omkring och bet sig i mustaschen.

De kommo till ett mera öppet ställe i skogen, där man hade fällt virke. De satte sig på en kullfallen trädstam, och Rodolphe började tala om sin kärlek.

Han skrämde henne ej med några artigheter. Han var lugn, allvarsam, melankolisk.

Emma hörde på honom med nedsänkt huvud, i det hon med spetsen av sin fot rörde om några spånor på marken.

Han sade:

— Ha vi ej nu gemensamma öden?

— Nej! svarade hon. Det vet ni nog. Det är omöjligt.

Hon reste sig för att gå. Han fattade henne om handleden. Hon stannade. Efter att ha betraktat honom några minuter med en öm och fuktig blick sade hon hastigt:

— Nej, tala inte mer därom. Var äro hästarna? Låt oss vända om.

Han gjorde en åtbörd av förargelse och missräkning. Hon upprepade:

— Var äro hästarna? Var äro hästarna?

Med ett besynnerligt småleende, stirrande blick och sammanbitna tänder gick han emot henne med öppna armar. Hon drog sig darrande undan och stammade:

— Ni skrämmer mig! Ni är grym! Låt oss vända om hem.

— Eftersom det måste så vara, svarade han och bytte om ansiktsuttryck.

Och han blev åter vördnadsfull, öm, tillbakadragen. Hon tog hans arm. De vände om. Han sade:

— Men vad gick då åt er? Jag förstod er inte. Ni missförstår mig troligen? Ni tronar i min själ som en madonna på en piedestal, på en hög plats, oåtkomlig och


149