på ängen, dar hon gick med snabba steg utan att se sig om.
Dagen började bryta fram. Emma igenkände på avstånd sin älskares hus, vars bägge kluvna vindflöjlar svarta avtecknade sig mot den matta himlen.
Sedan hon gått över bakgården stod hon framför ett boningshus, som antagligen var slottet. Hon inträdde, och det var som om väggarna vid hennes annalkande öppnat sig av sig själva. En hög trappa ledde upp till en korridor. Emma vred om handtaget på en dörr, och plötsligt varseblev hon längst in i rummet en man som sov. Det var Rodolphe. Hon uppgav ett rop.
— Är det du? utbrast han. Huru har du burit dig åt för att komma hit? Ah! Din klänning är våt!
— Jag älskar dig! svarade hon och lindade sina armar om hans hals.
Denna första djärvhet hade alltså lyckats för henne. Varje gång Charles hädanefter gick ut tidigt klädde Emma sig hastigt och smög sig på tå utför trappan, som förde ned till vattenbrynet.
Men då kreatursspången var borttagen måste hon följa murarna, som sträckte sig utmed floden; stranden var hal och för att ej falla hakade hon sig med handen fast i den vissnade vildsenapen. Sedan gick hon tvärs över de upplöjda åkrarna, där hon sjönk ner, stapplade och satte fast sina små kängor. Sidenduken, som hon knutit om huvudet, fladdrade för vinden; hon blev rädd för oxarna, hon gav sig till att springa; hon kom fram andfådd, med rosenröda kinder och från hela sin varelse utsändande en frisk doft av sav, grönska och fria luften. Vid denna timme sov Rodolphe ännu. Det var som en vårmorgon som strömmade in i hans rum.
Genom de gula gardinerna för fönstren silade sig ett matt ljus in. De daggdroppar, som hängde kvar i Emmas hår, bildade liksom en gloria av topaser omkring hennes ansikte.
Hon såg sig omkring i rummet; hon drog ut byrålådorna, hon kammade sig med hans kam och såg sig i hans rakspegel. Ofta stack hon till och med mellan
