Men det var ej nog att ha uppfostrat sin son, låtit honom studera medicin och skaffat honom ett verkningsfält; han behövde också en hustru. Hon sökte snart rätt på en sådan åt honom: en vaktmästareänka från Dieppe, som var fyrtiofem år och hade tolvhundra livres i räntor.
Fastän fru Dubuc var ful, finnig och torr som en sticka, saknade hon icke friare. För att vinna sitt mål måste fru Bovary slå dem allesammans ur brädet och hon omintetgjorde till och med lyckligt en viktualiehandlares intriger, och det fastän han hade medhåll av prästerskapet.
Charles hade tänkt sig äktenskapet som en förbättring i sin ställning och hoppats att som äkta man med mera frihet kunna förfoga över sin person och sina pengar. Men det var hustrun som tog tyglarna: hon föreskrev vad han skulle säga, när han var i sällskap, han måste fasta alla fredagar, kläda sig efter hennes smak och på hennes befallning trakassera de patienter som ej betalade. Hon bröt hans brev, spionerade på allt vad han gjorde och lyssnade vid nyckelhålet, när det kom fruntimmer till honom för att begära råd.
Hon ville ha choklad varje morgon och pjoskade med sig på alla upptänkliga sätt. Hon klagade oupphörligt över sina nerver, sitt bröst och sin matsmältning. Bullret av steg oroade henne; gick han ifrån henne, plågades hon av ensamheten, kom han tillbaka, var det naturligtvis för att se efter om hon ej var död än. När Charles kom hem om aftnarna, stack hon fram sina långa, magra armar ovanför lakanet, lade dem om hans hals, tvingade honom att sitta på sängkanten och började därefter tala om sina lidanden: han hade glömt henne, han älskade en annan! Hennes vänner hade nog sagt henne, att hon skulle bli olycklig. Och till sist bad hon honom om lite violsirap för sitt bröst och om lite mera kärlek.
