Charles och om det ej hade varit bättre om hon kunnat älska honom. Men han visade sig ej mycket mottaglig för denna återuppvaknade ömhet, så att hon stod där helt förlägen med sina föresatser att offra sig; då kom apotekaren helt lägligt och skaffade henne ett gynnsamt tillfälle.
XI.
Han hade nyligen läst ett lovordande av en ny metod att kurera klumpfötter, och som han var anhängare av allt framåtskridande, kom han på den patriotiska idén att man i Yonville, för att hålla jämna steg med civilisationen, skulle upprätta en strephopodisk anstalt.
— Ty, sade han till Emma, vad riskerar man? Tänk efter! Och han räknade på fingrarna alla fördelarna med detta försök. Nästan viss framgång, den sjukes förbättring och försköning, snabbt förvärvad ryktbarhet för operatören. Varför t. ex. skulle inte er man hjälpa den stackars Hippolyte på Gyllene Lejonet? Betänk att han naturligtvis skulle berätta om sitt botande för alla resande, och så — Homais sänkte rösten och såg sig omkring — vem kunde hindra mig från att skicka in en liten notis därom till tidningen? En sådan artikel cirkulerar — man talar om den — och till sist är det som att rulla en snöboll i snön! Och vem vet? Vem vet?
Bovary kunde ju verkligen lyckas; Emma visste ju ej, om han icke måhända var ganska skicklig, och vilken tillfredsställelse skulle det ej vara för henne att ha uppmanat honom till ett företag, varigenom hans rykte och hans förmögenhet skulle växa? Hon önskade ingenting högre än att få stödja sig på någonting solidare än kärleken.
Charles lät övertala sig av apotekarens och hennes enträgna uppmaningar. Han rekvirerade från Rouen doktor Duvals bok, och varje kväll satt han med huvudet mellan händerna och fördjupade sig i denna lektyr.
Under det att han studerade equinus, varus och valgus,
